Jag mår riktigt, riktigt dåligt. Två veckors dålig sömn och inatt nådde det kulmen, det blir ju bara värre och värre! Jag går upp, oftast flera gånger per natt, tar upp Philip och vaggar honom till sömns i famnen.
Han börjar bli tung och det känns i ryggen vill jag lova.
Efter att ha gjort precis samma sak som alltid inatt och han ändå vaknar vid tredje nedläggningsförsöket bestämde jag mig för att ge upp. Det blir ändå snart ohållbart att stå och gunga honom i famnen och jag vill inte så småningom ha en 2-åring som ska vaggas till sömns för att alls kunna sova.
Så inatt när han ändå vägrade min metod bestämde jag mig för att inte ta upp honom. Följa ett av bvc-sköterskans råd och sitta brevid sängen, trösta, sjunga, gå ut ur rummet när han lugnat sig för att efter några minuters skrik komma in igen och börja om från början. Fy vad jobbigt det var! Inte alls kul att sitta brevid när jag vet att han slutar skrika om jag tar upp honom. Men det tog bara en knapp timme sedan somnade han av sig själv och sov fram till nio imorse. Helt otroligt!
Innan jag provade att ha honom kvar i sängen så hade jag stått 2,5 timme och vaggat honom och såhär i efterhand var det MYCKET jobbigare. Jag tror på det här. Det får bli några helvetesnätter nu och sova på dagarna för det vore helt fantastiskt om Philip lärde sig att somna själv i sängen.
Det dåliga samvetet är också på topp eftersom vi hade tänkt åka in och leka lite idag men tanken på att ens försöka vara alert och trevlig är tröttsam. Så ingen bebislek idag för att jag är för trött... känns inte som en tillräcklig anledning och jag känner mig oerhörd dålig men det är så det är. Nya, förhoppningsvis piggare, tag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar