Hål i huvudet

Jag vet att det är en väldigt lustig tid på dygnet för att sitta och blogga men nu har jag legat och vridit och vänt på mig ett bra tag så jag antog att det var lika bra att gå upp och få ur sig allt som snurrar i huvudet.
Vet inte hur jag kom in på det men jag låg och tänkte på möten mellan olika personer i största allmänhet och på min, ska jag kalla det blyghet kanske i synnerhet.
Ibland stör jag mig så fruktansvärt på att jag har svårt att slappna av i nya människors sällskap. I en del grupper kan man falla in i direkt men hur ofta träffar man nya människor som man är totalt avslappnade med på en gång? Jag gör det inte så ofta i alla fall.
Och även fast jag antar att de allra flesta känner en viss nervositet eller osäkerhet i nya sällskap beundrar jag verkligen de där supersocialt begåvade typerna som i alla fall utåt sett verkar så satans avslappnade och säkra! Tänka sig vad skönt.
Jag censurerar mig själv, pratar på för att vara trevlig men passar mig noga för att visa minsta gnutta av vem Josephine är. Förut har det skett helt omedvetet och det är egentligen inte fören de senaste åren som jag har kommit underfund med hur jag beter mig och varför.
Självfallet bottnar det i rädsla. Rädsla för vad andra ska tycka om mig och framför allt rädlsa för att bli sårad... eller värst av allt, bli skrattat åt.
Helt irrationella rädslor som jag vet precis vad de bottnar i och därmed borde det inte vara så svårt att försöka gå över och övervinna dessa rädslor. Men det är det.

Ifrån de tankegångarna kommer jag osökt till tankar om hur jag vill vara som mammma. Jag vill aboslut att Philip ska vara säkrare och ha ett bättre självförstroende än vad jag hade när det är dags att släppa ut honom i världen. Fast därför är det också skönt att jag är medveten om mina egna fel och brister för att veta hur jag INTE ska göra med honom och vad jag INTE ska föra vidare.

Det här med att censurera sig själv då? Jag har bloggat i många år nu på olika bloggar och först började jag anonymt och öste ur mig precis allt. Skönt på ett sätt men otroligt tråkigt att vara anonym. Sedan startade jag upp en blogg med namn och till och med en liten bild på mig själv och bestämde mig för att vara totalt ärlig utan att hänga ut någon. Fast då var livet mest olika fester och nya killar, lätt och smidigt bara så visst blev det viss men ändå nödvändig censurering.
Men nu? Om jag inte har något sockersött att skriva så skriver jag inte och därmed har bloggen tappat sitt ursprungliga syfte för mig vilket var att det skulle vara ett ventelationshål.
Jag vill inte att familjen ska få veta det innersta för jag vill inte ta några diskussioner om vad man borde/inte borde skriva. Jag vill inte skriva för långa inlägg för det orkar ändå ingen läsa och jag vill inte vara för negativ.
Jag tänker mycket på mig själv som ett varumärke och vad bloggen kommer förmedla  till bland annat kommande arbetsgivare.
Så jäkla mycket som jag inte ska eller borde göra bara. Men nu förfaller det sig även som så att jag är mänsklig. Allt är inte sockersött hela tiden och det är okej om det låter lite mer negativt ibland.
Jag är rätt pivat av mig och jag tycker ändå att det är rätt att tänka på sig själv lite som ett varumärke för jag vill fortfarande framstå på ett bra sätt men att framstå på ett bra sätt behöver inte betyda att hela personligheten suddas ut och ersätts med ett tomt, tillgjort skal.
Jag ska tillföra någonting som inte har funnits med alls på den här bloggen, dvs mig, Josephine.

Sådär ventelationshål, nu kan jag somna igen.