På hemmaplan igen

Igår kom vi hem från sjukhuset. Så otroligt skönt, särskilt efter att någon sköterska fick oss att tro att vi  skulle bli kvar i MINST tre, fyra nätter. Usch för sjukhus.
Operationen gick jättebra och gommen är nu tillsluten. Philip var inte direkt kartig efteråt, sov mest och ville vara non-stop i famnen på mig eller Robban. Han åt inte och fick bara dropp, då hann jag självfallet tänka en hel del på hur detta skulle bli och gå.
Men dagen efter vaknade min vanliga lilla Philip igen och nu är det full fart, på hans humör kan man inte tro att han blev opererad för ett par dagar sedan och har en massa stygn inne i munnen.

Det som är lite kruxigt här hemma är maten och nappen. I ett par dagar får han bara äta flytande mat innan han övergår till puréer. Och enbart flytande föda verkar inte vara speciellt mättande.
Att lägga sig och sova är inte så kul det heller, det var ett smärre helvete igår. Philip är van att bli lagd i sängen och somna helt själv med napp i munnen. Men nu är napp förbjudet vilket betyder en massa skrik och onda ryggar på mig och Robban.

Men de negativa aspekterna väger otroligt lätt jämförd med de positiva. För Philip reagerar nu på lägre ljud efter att fått rör i öronen. Han hör definitivt när vi pratar med honom i normal ton för han är med på ett helt annat sätt nu än förut. Vem vet, han kanske bara hörde ett mummel när vi pratade med honom förut. Nu pekar han gladeligen ut lampan, Malte och andra diverse saker när jag ber honom.
Innan operationen kunde han bara ljuda "ma" och "na" men nu har jag hört en del "da" och "ba".
Lycka kallas det.