Börjar nya veckan med ett jäkla avslut på den gamla

Efter middagen ikväll gjorde jag någonting som chockade både mig själv och resten av familjen. Jag tog på mig löparkläderna och gick ut och sprang! Då hör till saken att jag springer inte... aldrig.
Jag köpte snygga, svindyra löparkläder för kanske tre år sedan som blivit använda max fem gånger. Sist jag sprang var för lite mer än ett år sedan, strax efter graviditeten sprang jag hela tre gånger men klarade aldrig hela rundan.
Första biten idag var vidrig, redan när jag kommit till första grannen var jag andfådd och helt slut och då har jag sprungit 20 meter. Men jag kan ju inte stanna i fall grannarna tittar ut, det är för pinsamt.
Raksträckan på asfalt därefter ville jag dö men inte heller där kan jag stanna ifall någon förbipasserande bil skulle se mig och skratta gott åt mitt dåliga flås. När jag kom in på grusvägen igen hände det någonting, en gammal Korn låt kom i lurarna och jag hittade andningen, det kändes nästan som att jag flög fram.
Nu var tempot också riktigt högt eftersom jag kom in i skogspartiet där det i stort sett var kolsvart så jag sprang allt vad jag var värd och undvek noga att titta in i skogen.
När jag kommit två tredjedelar började det kännas tungt igen men då tänkte jag på hur gärna jag ville skriva på bloggen att jag sprungit hela rundan och även på Natalie. Hon sprang Göteborgsvarvet i våras och klarade hela utan någon mer än den obligatoriska lumparträningen i bagaget.
Om hon kan springa 2,2mil ska väl jag kunna ta några kilometer.
OCH DET GJORDE JAG!!! Jag sprang hela rundan som kan vara någonstans mellan 3,5- 4,5 km.
STOLT, TRÖTT OCH ONT I BENEN!