Tillfällig frånvaro

Denna veckan har jag skytt datorn som pesten.  Jag är för trött och aningen för stressad för att sitta här egentligen. Jobbet flyter på och jag tycker det är riktigt roligt att komma ut och träffa en massa härliga människor. Men hemma hopar alla sysslorna sig, Malte ska ha en promenad, det är dammigt och tvätthögen kan tävla med mount everest.
Allt detta gör mig stressad, jag har alltid haft svårt för att leva i nuet. Jag tänker och grubblar på tok för mycket och mitt huvud är nu alltid och funderar på vad som MÅSTE göras härnäst istället för att bara stanna i vad jag gör NU.
Det är svårt att få tid till att bara slappna av och göra saker jag mår bra av för när det finns en gnutta tid över är jag helt slut. Men det artar sig, jag har ju varit van vid att gå hemma och nu måste jag vänja mig vid detta.
Fast jag kan ärligt säga att jag trivs väldigt bra med hur livet är just nu ändå. Lite mer tid med Philip vore trevligt men imorgon är jag ledig och då ska vi göra stan tillsammans.

Idag har varit en lustig dag. Trött som sagt och så oerhört jävla irriterad på människor som inte kan göra sitt jobb. Då tänker jag på Linköpings sjukhus som inte kallat Philip för en kontroll efter operationen. Inga möten har någonsin skett smidigt där. Jag har varenda gång fått ringa och påmint, tjatat och bett. Det tar otroligt mycket tid och framförallt energi. Allt för att någon eller några inte sköter sina jobb ordentligt!
Det är svenska vården det som vi så högt värdesätter.
Droppen som fick bägaren att rinna över redan imorse var när det gick upp för mig att dagisporträttet har kommit, alla har fått det utom vi eftersom någon inte bekymrat sig om att skicka ut en beställningsblankett till oss.
Det har varit ett rätt slitet och påklistrat leende på mina läppar idag men det är bara att göra det bästa av det.
Hämta på dagis, Philip har fått ett till blåmärke, lammet Bertil saknas fortfarande (blir så ledsen när jag tänker på det eftersom han fick lammet vid operationen) och kläder saknas. Philip kom tydligen hem med en annan pojkes tröja också. Att ingenting någonsin kan flyta på smidigt! Hur kan det vara så förbannat svårt?!

Jag har inte velat blogga för jag är så trött på att hela tiden tänka på hur mina inlägg ses utifrån. Jag är en glad, positiv, jäkligt rolig och gullig tjej men inte jämt! Känner att mina andra sidor måste få lite utrymme de med.
Jag skulle aldrig gå och tjura på jobbet, då är jag den glada, härliga tjejen med massa energi.
Men ibland behöver jag komma hem och skriva en massa svordomar på bloggen, det borde jag väl få?
Samtidigt vill jag inte att det ska ta över, vill verkligen inte bli sedd som en negativ, gnällig jävel för det är jag inte.
Skulle vara så skönt att använda detta utrymme till att bara skriva av sig alla känslor men jag är nog både för privat och feg för det.
Detta inlägg blev iof ett skriva av sig inlägg... kanske skulle prova på det ändå. Livet i bajsblöjornas land ocensurerat?