"Jasså, har du blivit utsläppt". "Nämen, har du fått tillstånd att gå ut".
Hur kommer det sig att min käre sambo väldigt ofta möts av dessa och liknande kommentarer så fort han visar sig ute på stan utan mig? Han som är 37 år gammal med ett bestämt sätt och fullt kapabel att ta hand om sig själv, hur kan han missuppfattas som en toffel som får tjata sig till att få gå utanför huset?
Jag hatar verkligen dessa kommentarer även om de kan sägas med glimten i ögat så förstår och uppskattar jag inte humorn i detta.
De gånger jag är ute själv är oftast när jag åker till gymmet vilket absolut inte är regelbundet eller händer särskilt ofta och då möts jag istället av "Hej! Så du har lämnat Robban hemma med bebisen idag".
Hur kan mamma och pappa rollen ses så olika? Varför tycks dessa människor tro att pappan inte frivilligt vill spendera kvällarna med sin flickvän och sina barn? Det finns säker män som man måste tvinga att stanna hemma men dessa män borde nog varken ha flickvän/fru eller barn.
Medan kvinnan/mamman/jag naturligt tydligen vill spendera varje sekund med sin man och sina barn.
Nyhet!
Jag behöver och njuter precis lika mycket av min egna tid som Robban gör. Det blir automatiskt jag som blir mest lidande med den egna tiden men vi kämpar båda två med att balansera kvalitetstid för oss båda tillsammans och på olika håll.
Jag tycker hur som helst att dessa olika typer av kommentarer är extremt tråkiga, hur kan man se det på detta sätt? Jag tycker att man idiotförklarar sig själv lite om man låter detta könsdiskriminerande förhållningssätt unnslippa sin egen mun.
Men vem vet... Jag kanske låter djävulshornen vara fria här hemma och sekunden Robban kommer innanfördörren är jag snabb med att låsa dörren innifrån och svälja nyckeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar