Hål i huvudet

Jag vet att det är en väldigt lustig tid på dygnet för att sitta och blogga men nu har jag legat och vridit och vänt på mig ett bra tag så jag antog att det var lika bra att gå upp och få ur sig allt som snurrar i huvudet.
Vet inte hur jag kom in på det men jag låg och tänkte på möten mellan olika personer i största allmänhet och på min, ska jag kalla det blyghet kanske i synnerhet.
Ibland stör jag mig så fruktansvärt på att jag har svårt att slappna av i nya människors sällskap. I en del grupper kan man falla in i direkt men hur ofta träffar man nya människor som man är totalt avslappnade med på en gång? Jag gör det inte så ofta i alla fall.
Och även fast jag antar att de allra flesta känner en viss nervositet eller osäkerhet i nya sällskap beundrar jag verkligen de där supersocialt begåvade typerna som i alla fall utåt sett verkar så satans avslappnade och säkra! Tänka sig vad skönt.
Jag censurerar mig själv, pratar på för att vara trevlig men passar mig noga för att visa minsta gnutta av vem Josephine är. Förut har det skett helt omedvetet och det är egentligen inte fören de senaste åren som jag har kommit underfund med hur jag beter mig och varför.
Självfallet bottnar det i rädsla. Rädsla för vad andra ska tycka om mig och framför allt rädlsa för att bli sårad... eller värst av allt, bli skrattat åt.
Helt irrationella rädslor som jag vet precis vad de bottnar i och därmed borde det inte vara så svårt att försöka gå över och övervinna dessa rädslor. Men det är det.

Ifrån de tankegångarna kommer jag osökt till tankar om hur jag vill vara som mammma. Jag vill aboslut att Philip ska vara säkrare och ha ett bättre självförstroende än vad jag hade när det är dags att släppa ut honom i världen. Fast därför är det också skönt att jag är medveten om mina egna fel och brister för att veta hur jag INTE ska göra med honom och vad jag INTE ska föra vidare.

Det här med att censurera sig själv då? Jag har bloggat i många år nu på olika bloggar och först började jag anonymt och öste ur mig precis allt. Skönt på ett sätt men otroligt tråkigt att vara anonym. Sedan startade jag upp en blogg med namn och till och med en liten bild på mig själv och bestämde mig för att vara totalt ärlig utan att hänga ut någon. Fast då var livet mest olika fester och nya killar, lätt och smidigt bara så visst blev det viss men ändå nödvändig censurering.
Men nu? Om jag inte har något sockersött att skriva så skriver jag inte och därmed har bloggen tappat sitt ursprungliga syfte för mig vilket var att det skulle vara ett ventelationshål.
Jag vill inte att familjen ska få veta det innersta för jag vill inte ta några diskussioner om vad man borde/inte borde skriva. Jag vill inte skriva för långa inlägg för det orkar ändå ingen läsa och jag vill inte vara för negativ.
Jag tänker mycket på mig själv som ett varumärke och vad bloggen kommer förmedla  till bland annat kommande arbetsgivare.
Så jäkla mycket som jag inte ska eller borde göra bara. Men nu förfaller det sig även som så att jag är mänsklig. Allt är inte sockersött hela tiden och det är okej om det låter lite mer negativt ibland.
Jag är rätt pivat av mig och jag tycker ändå att det är rätt att tänka på sig själv lite som ett varumärke för jag vill fortfarande framstå på ett bra sätt men att framstå på ett bra sätt behöver inte betyda att hela personligheten suddas ut och ersätts med ett tomt, tillgjort skal.
Jag ska tillföra någonting som inte har funnits med alls på den här bloggen, dvs mig, Josephine.

Sådär ventelationshål, nu kan jag somna igen.

Hur man får sig ett bad

Först ska man se till så att mamma vänder sig om ett par minuter, vara snabb som bara den att ta och få upp locket på babyoljan. Sedan är det bara att tömma hela över sig själv och varför inte fortsätta med golvet när man ändå håller på?

Som på beställning tappas då ett bad upp men om mamma inte förstår hur brådskande ett bad är (utan istället torkar upp allt klet från golvet) så får man ta saken i egna händer och försöka hoppa i själv.

Okej, nu har hon fattat galoppen och såhär glad ska man vara när man får som man vill!

Uppdrag slutfört.

Min nya kärlek

I förrgår gick dammsugaren sönder, en smärre katastrof i ett hem med två långhåriga katter, en hund som fäller till förbannelse och en bebis som vill krypa runt i alltihop. Robban fick ta fram stora plånboken och åka in och köpa en ny dammsugare. Inte ett dugg kul att lägga pengar på sådant när man istället kan köpa något roligt. Särskilt inte när det absolut inte var något fel på den gamla dammsugaren, förutom att den gick sönder då. Eller att det inte var något fel på den var vad jag trodde...
Men efter en tur med det nya exemplaret har jag insett att exdammsugaren var en överviktig latis med skrattretande kort slang. Mitt nytillskott däremot är snygg, liten, otroligt smidig, flitig och med en enorm slang! Jag är nykär.

True Love

Helgen

Jag har gått och väntat på att få lägga upp mina maffiga burgare med hemmagjord dressing och coleslaw som jag bjöd på i lördags men självfallet glömde jag att ta kort. De blev goda och fina i alla fall. Kvällen blev också väldigt trevlig med sköna människor och rätt låtar som gick vidare i melodifestivalen.

Imorgon blir Philip 9 månader, har lärt sig att klappa händerna så nu sitter han och applåderar sig själv vid middagsbordet. Underbara unge.
Imorgon bär det av till bvc för vägning och mätning, det var ett bra tag sedan sist så det ska faktiskt bli spännande att se i siffror hur stor han har blivit. Ny sjuksköterska och efter imorgon bli det också ny vårdcentral för vår del.

Nästan redo för gäster

*pust* Nu är vi så gott som klara här hemma. Maten är gjord/förberedd och huset är dammsuget. Promenad har också hunnits med. bordet väntar på att bli dukat och jag behöver en drastisk makeover sedan ser jag fram emot en härlig kväll!

Meny

På lördag ska vi he lite trevligt folk över ochj bjuda på mat. Var relativt nöjd med den meny jag hade satt ihop men nu fick jag reda på att även ägg och kyckling är uteslutet. Vad tusan! Bara att börja om.
Men vad i *piip* ska vi äta när fisk, skaldjur, nötter, lök, ägg och kyckling går bort?
HJÄLP!

Drömmar

Det här med drömmar på nätterna tycker jag är väldigt intressant. Särskilt när de är väldigt konstiga, kanske har någon symbolik som man måste gå och grubbla på och överanalysera.

Jag tror nämligen att våra drömmar är ett sätt för det undermedvetna att spela fritt, när vi är helt avslappnade och saknar spärrar. Fast bara för att det undermedvetna har fritt spelrum tror jag inte att allt behöver vara glasklart utan att det istället ofta handlar om symbolik. Jag tror alltså att drömmar i de allra flesta fall betyder någonting eller är ett sätt att bearbeta någon känsla.

Då till min dröm inatt som jag tyckte var så otippad och lustig att jag låg vaken efteråt och försökte memorera för att inte glömma bort den.

Drömmen handlade om att jag cyklade runt i Stockholm och varstans dök Brad Pitt upp promenerandes med en barnvagn med en flickbebis i. När jag hade sett honom för sjuttioelfte gången tog jag mod till mig och cyklade fram och började prata med honom på pinsamt knacklig engelska.

Samtidigt som han sa att han tyckte det var så jobbigt att bli igenkänd överallt och att aldrig få vara ifred pratade han glatt på och var trevlig.

Jag ville inte vara i vägen eller till besvär så jag försökte få samtalet kort och frågade om jag fick ta ett kort på oss tillsammans. Givetvis fick jag det!

Vi tog flera stycken med huvudet tätt tillsammans men ingen av korten blev bra. För på alla kort såg Brad Pitt ut som "Lill-Erik" som var med i gårdagens "Halv åtta hos mig".

En rockkille med långt, svart hår.

                                                    

Vad tusan kan den drömmen ha handlat om?