Kronjuvelerna

Först kan jag börja med att jag är så glad över att jag inte såg denna film på bio. Jag hade antagligen inte stått ut och lämnat salongen redan under första timmen.
Anledningen till det är att jag inte kan sitta och fulgråta i ett rum fullt med främlingar. Och något annat gick det inte att göra under i stort sett hela filmen. Jag började redan efter ett par minuter in vilket måste vara ett rekord.
Jag vet inte hur lång "Kronjuvelerna" var men den kändes plågsamt långsam samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut.
Den började som en liten klump i magen och vart den slutade vet jag inte riktigt än.

Lite Tim Burton känsla över den fast med mer kärlek, mindre humor och ofantligt mycket mer svart.
Jag både HATADE och ÄLSKADE den.
Någonting jag ändå kan landa i allt virrvarr av känslor är att det är överlägset bästa svenska film jag någonsin sett.
Kanske till och med bästa över huvud taget...